I veckan när jag satt på tåget hem från jobbet kände jag att det plötsligt bara spritte i kroppen utav poesi. Lidandet är ju skapandets moder och lidandet för en frisk svensk blir sällan så stort som vid det dagliga pendlandet med före detta statens järnvägar. Tack vare pendlarångesten lyckades jag, som annars aldrig ägnar mig åt poesi, klämma ur mig några rader stor diktning. Läs och njut.
De döda äro mina vänner
De giva mig icke namn eller skratta åt mig som de levande göro
Nej, de som ligga stela och kalla i marken äro i sanning de enda man kan lita till
Att de levande icke vilja vara mina vänner bekomma mig alls ej
Ja, så göra pendlande med människornas sinnen. Håll tummarna för att det fortsätter krångla för SJ och vi har bara sett början på något riktigt stort, vars like inte skådats sedan Goethes dagar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Poesi, Döden, Pendlande, Ångest, Vansinne, SJ.
Vackert